Hunden har sprungit iväg — vad du gör den första timmen

Först tre saker du inte ska göra

1. Spring inte efter hunden. En hund som du springer efter springer vidare — lek eller rädsla, resultatet blir detsamma. Stanna, sätt dig på huk, prata lugnt. Om du ser den, vänd och gå därifrån; många hundar börjar då springa efter dig.
2. Ropa inte argt. En hund som hör ilska i din röst kommer tillbaka motvilligt eller inte alls. Ropa på den som när du ropar på den för att den ska få en godbit.
3. Gå inte därifrån direkt. Stanna de första tio till femton minuterna där du såg hunden senast. En stor del av hundarna kommer tillbaka av sig själva efter den första skrämseln — till platsen där de lämnade dig.

De första 15 minuterna — på plats

• Stanna och lyssna. Bjällror på halsbandet, skall, prassel i buskarna. Stäng av musiken, ta ner luvan.
• Ropa lugnt och vänta. Inte tio gånger i rad — ropa, vänta en halv minut, ropa igen. Om du har en visselpipa eller ett ljud som hunden är tränad på, använd det.
• Lägg på minnet exakt var och när. Det blir den första frågan från alla du ringer, och den punkt som sökandet utgår från.
• Om ni är flera på promenaden, dela upp er: en stannar kvar på platsen, den andra går den mest sannolika vägen — hem, till bilen, till vattnet, längs vägen ni kom.

Inom en timme — vidga cirkeln

Berätta för folk omkring dig. Folk som springer, cyklar, går med hund eller är ute i trädgården. Kort: ras eller storlek, färg, namn, ditt nummer. Be dem höra av sig även om de bara har sett hunden — riktningen är lika värdefull som hunden.

Skriv i lokala grupper. Gruppen för din ort eller stadsdel, gruppen för bortsprungna och upphittade djur i ditt län, hundägargruppen i ditt bostadsområde. Ett inlägg med bild, plats, tid och nummer. Be om delningar — en lokal grupp når fler än din egen profil.

Ring dit där folk lämnar upphittade hundar:

I Sverige:

• polisen på 114 14. I Sverige anmäls en upphittad hund till polisen som hittegods, och polisen bedömer vad som händer med den. Anmäl också själv att hunden har kommit bort — enklast i polisens e-tjänst för bortsprungna djur, som kräver svenskt personnummer eller samordningsnummer, annars på 114 14 eller på en polisstation,
• DjurID hos Svenska Kennelklubben, om hunden är registrerad där — lägg ut en efterlysning och skriv i Facebookgruppen ”Bortsprungna hundar – DjurID”,
• djurhem i närheten och i grannkommunerna,
• veterinärer i närheten — den som hittar en hund tar den ofta till närmaste veterinär för att få chipet avläst,
• jägarna i området — en hund som springer lös i ett jaktområde med vilt får tas om hand av den som har jakträtten, som då utan dröjsmål ska meddela ägaren eller, om ägaren är okänd, länsstyrelsen,
• 112 bara vid akut fara — om hunden springer ute på en väg eller har blivit påkörd.

I Finland:

• kommunens hittedjurshus. I Fastlandsfinland ska varje kommun ha en plats som tar emot upphittade hundar. Där kontrolleras chipet, och personalen försöker nå ägaren; är ägaren okänd publiceras en notis om hunden på webben. I Helsingfors, Esbo, Vanda, Grankulla och Kyrkslätt är det Hittedjurshuset i Vik,
• veterinärer i närheten och kommunalveterinären — den som hittar en hund tar den ofta till en veterinär för att få chipet avläst,
• Karkurit.fi och regionala grupper på Facebook för bortsprungna djur,
• 112 bara när hunden är en fara för människor eller trafiken. I Finland tar polisen inte emot hundar som hittegods; lagen om hittegods gäller inte djur,
• på Åland polisen. Åland har en egen djurskyddslag, och där är det polisen som tar hand om herrelösa hundar.

Säg samma sak i varje samtal: var, när, hur hunden ser ut, chipnumret och ditt nummer. Be dem skriva upp det — den upphittade hunden kanske kommer in först i morgon.

Lämna något på platsen som luktar hemma. Din tröja, hundens filt, en vattenskål. En hund som kommer tillbaka på natten till platsen där den tappade bort dig har då ett skäl att stanna där och vänta. Om du kan, gå tillbaka dit regelbundet — på morgonen, på kvällen, på natten när det är tyst.

Chip och register — det du kontrollerar nu, inte sedan

Hunden har ett chip under huden. Det hjälper — men bara om någon läser av det och om registret har ditt aktuella nummer.

• Chipet sänder ingenting. Det är en passiv transponder med ett femtonsiffrigt nummer, som en läsare läser av på några centimeters avstånd. Läsare har veterinärer och djurhem, i Sverige även polisen — inte den som möter hunden i skogen. Chipet hjälper alltså först när någon fångar hunden och lämnar in den.
• Numret leder till ett register — och registret ser olika ut i varje land.
  • I Sverige är det Hundregistret, som Jordbruksverket för. Varje hund ska vara märkt med chip eller tatuering och registrerad innan den fyller fyra månader. Hunden registrerar du själv, med BankID eller Freja eID i Jordbruksverkets e-tjänst, och där ändrar du också själv ditt telefonnummer. Du bestämmer också om den som söker på chipnumret ska få se dina kontaktuppgifter — annars ser den bara att hunden är registrerad. Vid sidan av finns Svenska Kennelklubbens frivilliga register DjurID; det ersätter inte Hundregistret.
  • I Finland är det hundregistret hos finska Livsmedelsverket (Ruokavirasto). Varje hund ska vara chippad och registrerad innan den är tre månader. Hundens innehavare registrerar den själv i hundregistrets e-tjänst med Suomi.fi-autentisering. Adressen hämtas automatiskt från befolkningsregistret, men telefon och e-post ändrar du själv, avgiftsfritt. Någon offentlig sökning på chipnumret finns inte; dina uppgifter ser hittedjurshus som har avtal med kommunen, och det är via telefonnumret där som de når dig.
• Kontrollera vad som står i registret. Om du har bytt telefonnummer, flyttat eller tagit över hunden från en uppfödare eller ett djurhem sedan den märktes, är chansen stor att registret leder till någon annan. Djurhem ser samma sak efter varje fyrverkeri och oväder: hunden är chippad, men uppgifterna leder ingenstans. I Sverige loggar du in i Hundregistret med BankID och kontrollerar numret — och om den som hittar hunden får se din kontakt. Finns hunden också i DjurID, uppdatera båda; de uppdateras inte av sig själva. I Finland kontrollerar du telefon och e-post i finska Livsmedelsverkets hundregister. Att hunden har kommit bort behöver du inte anmäla där direkt — finska Livsmedelsverket råder dig att vänta en månad, eftersom de flesta hundar hittas före dess. Det som räknas är att numret stämmer.
• Ha chipnumret med dig. I telefonen, som ett foto eller en skärmbild från registret. Varje djurhem och hittedjurshus frågar efter det först, och i Sverige frågar polisens förlustanmälan efter det.

På eftermiddagen och kvällen — om hunden inte har hittats

• Skriv ut lappar. En bild över hela sidan, ett enda ord, ”BORTSPRUNGEN”, namnet, plats och tid då hunden försvann, ditt nummer. Ingen lång text — folk läser den från bilen och cykeln. Sätt upp dem vid busshållplatser, i affärer, hos veterinärer och på stolpar nära platsen där hunden försvann.
• Gå runt i området till fots, långsamt, med hundens favoritsak. En hund som är rädd hör inte av sig — men kanske rör den sig när den hör det välbekanta ljudet av skålen eller leksaken.
• Kontrollera ställen där den kan gömma sig: buskar, diken, garage, utrymmen under skärmtak, byggarbetsplatser. En rädd hund söker sig till ett tyst gömställe, inte till öppen mark.
• Ring djurhemmen en andra gång. På morgonen skrev de upp att din hund var borta; på kvällen kan de ha tagit emot en hund som någon lade märke till först på eftermiddagen.

Tiden är kortare än många tror. I Sverige anmäls en upphittad hund till polisen som hittegods. Hämtar ägaren inte hunden inom fem dagar från att ha fått besked om fyndet — eller, om ägaren inte är känd, inom tio dagar från att fyndet anmäldes till polisen — tillfaller hunden staten. När du hämtar den betalar du skäliga kostnader och en skälig hittelön. De fem dagarna börjar räknas när någon har nått dig, så ett aktuellt nummer i registret gör att du får beskedet tidigt. I Fastlandsfinland håller kommunens hittedjurshus en upphittad hund i minst 15 dagar från att du har fått besked eller från att en notis om hunden har publicerats på webben; därefter får kommunen sälja, överlåta eller avliva den. Står det ett gammalt nummer i registret, räknas tiden från en notis som du inte känner till. På Åland tar polisen hand om hunden, likaså i minst 15 dagar. Ring därför samma dag och igen nästa morgon.

Natten

Det mesta av den förlorade tiden går inte under den första timmen, utan under den första natten. Några saker som hjälper:

• En tyst natt är på din sida. Utan bilar och människor hör hunden längre — och det gör du också. Gå till platsen där hunden försvann efter mörkrets inbrott och ropa lugnt.
• Ljus hjälper hunden att hitta dig, inte tvärtom. Rikta ficklampan mot marken, inte mot ögonen.
• Lämna grinden eller garaget öppet om du bor nära. Hundar kommer hem på natten oftare än man tror.
• Fyrverkerier och åska: om hunden sprang iväg på grund av oväsen springer den långt och snabbt, och gömmer sig först när oväsendet tystnar. Leta på morgonen, inte mitt i smällandet — och leta längre bort än vad som verkar rimligt.

När hunden har hittats

• Skäll inte på hunden. Inte ens om det har varit årets värsta dag. Hunden kommer ihåg att det betyder problem att komma tillbaka till dig — och nästa gång kommer den senare.
• Tacka och avbryt sökandet. Skriv i grupperna, ring djurhemmet och polisen, ta bort efterlysningen och ta ner lapparna. De som hjälpte till förtjänar det — och du frigör uppmärksamhet för nästa person som letar.
• Undersök hunden. Tassar, mun, mage. Om den har druckit ur en vattenpöl eller ätit något, håll ett öga på den i ett par dagar.
• Åtgärda orsaken. Hålet i staketet, halsbandet som har lossnat, grinden som inte stänger ordentligt. En hund som har rymt en gång rymde för att det gick.

Så ser det ut med Tifik

Ett GPS-halsband ändrar ingenting av det som står ovan — det ändrar bara var du börjar. I stället för på platsen där du såg hunden senast börjar du där den är just nu.

• Du växlar till live-spårning, och positionen uppdateras med några sekunders mellanrum. Du gissar inte riktningen — du följer pricken på kartan.
• Du får halsbandet att lysa och pipa från telefonen — även när hunden är hemma eller precis bredvid huset. En hund i buskarna halv elva på kvällen hittas snabbare med ljus än med blotta ögat.
• Den säkra zonen säger till när hunden lämnar den. Du får veta att den har rymt innan du märker den tomma soffan.
• QR-koden på höljet är till för den som hittar hunden. Den fotograferas med telefonen, och en sida öppnas med hundens namn och en knapp, ”Jag har hittat hunden” — utan chipläsare, utan app. Du får ett meddelande, och ni får kontakt via oss, utan att ditt nummer visas.
• Halsbandet ersätter inte chipet. Märkningen är obligatorisk, permanent och går inte att ta av. Halsbandet löser den motsatta uppgiften — inte vem hunden är, utan var hunden är, och det just under den timme som den här artikeln handlar om.

Det fungerar överallt där det finns mobiltäckning, även på resor i Europa. Och data om din hund kan du när som helst exportera och skicka till vem du vill.